Om Martin Luther King

Mannen med en dröm

När Martin Luther King var tre år hade han en vit lekkamrat. När pojkarna var sex år sa kamraten att hans pappa sagt att de inte kunde leka tillsammans längre. Martins föräldrar förklarade att det var för att han var svart och hans lekkamrat vit. Martin blev mycket chockad och bestämde sig för att hata alla vita. Hans föräldrar, som var mycket kärleksfulla och varmt kristna, sa att det var hans plikt som kristen att älska de vita.

När Martin började i högstadiet åkte han buss till andra sidan av stan. Reglerna för bussarna var att svarta endast fick sitta längst bak. Även om de ”vita sätena” var lediga var de svarta tvungna att stå. Martin var tvungen att alltid gå längst bak i bussen, men han hade sina tankar längst fram. Han sa till sig själv ”någon gång ska jag sätta min kropp där mina tankar är”. När han började college träffade han många vita som också var emot segregeringen och rasismen. Med dessa möten minskade hans förakt för de vita alltmer och samarbete började istället att växa fram.

19 år gammal börjar Martin Luther King sina teologiska studier i Pennsylvania. Under sina studier blir han mer och mer övertygad om att tro och politik hör ihop: ”Som pastor kommer jag att ha två uppgifter. Å ena sidan måste jag försöka att förändra själen hos individer så att deras samhällen kan förändras. Å andra sidan måste jag försöka att ändra samhällena så att individen får en förändring. Därför måste jag bry mig om arbetslöshet, slummen och ekonomisk osäkerhet. Jag är en varm förespråkare av det sociala evangeliet.”

Som ung student hade Martin först uppfattningen att segregationen i USA bara kunde lösas genom ett väpnat uppror. Men en dag hörde han en predikan om Gandhi* av en man som nyss varit i Indien. Martin blev djupt fascinerad och lämnade mötet med ett halvdussin böcker om Gandhi och hans liv. Han förstod då för första gången att kärlekens kraft inte bara kunde påverka individuella relationer utan även samhället. Efter avslutade studier fick han jobb som pastor i Dexter Baptist Church i Montgomery.

I Montgomery bodde också en kvinna vid namn Rosa Parks. Den första dagen i december 1955 vägrade hon att flytta sig från ”vit-sektionen” i bussen. Hon arresterades av polisen för sitt brott. Det blev startskottet för en bojkott-kampanj av bussar i Montgomery från medborgarrättsrörelsen där Martin var aktiv. Tanken var att genom massivt icke-samarbete skulle de svarta påverka segregationens grymma regler. Eftersom bussarna var en del av segregationen bestämde man sig för att inte åka med dem, utan istället gå eller åka tillsammans i de få bilar de svarta ägde. Martin och de andra i medborgarrättsrörelsen var osäkra om det skulle fungera. Skulle de flesta svarta bojkotta bussarna? När dagen för bojkottens start kom, den 5 december 1955, blev resultatet mycket bättre än någon hade vågat hoppas. Nästan 100 procent av de svarta valde att inte använda bussarna. På kvällen samlades tusentals svarta i stadens baptistkyrka och lyssnade på Martin Luther Kings tal: ”Vi är här på grund av vår kärlek till demokratin, på grund av vår djupa tro att demokratin förvandlad från papper till handling är den förnämsta formen av styrelseform på jorden …” Den kvällen startade en grupp svarta i en baptistkyrka en rörelse som skulle sprida sig över hela nationen och vars budskap skulle sprida sig över hela världen.

När medborgarrättsrörelsens motståndare märkte att våld inte kunde stoppa protesterna tog de istället till massarresteringar. Den lokala domstolen i Montgomery fann bojkotten illegal och arresterade mer än hundra personer inklusive Martin Luther King. Elva månader av kamp gav äntligen resultat då USA:s högsta domstol beslutade att Alabamas bussegration stred mot konstitutionen. En av de lyckliga sa: ”Gud den Allsmäktige har talat från Washington D.C.”

King och de andra svarta ledarna ville sprida Montgomerys framgångar i hela amerikanska södern. Därför bildade de Southern Christian Leadership Conference (SCLC) där han blev ordförande.
Martin Luther King blev en frontfigur för medborgarrättsrörelsen och åkte runt i söderns olika delar och deltog i flera ickevåldsaktioner. Bussbojkotterna spreds till många av söderns städer. I bland annat North Carolina och Atlanta deltog han i sit-ins* på restauranger för att bryta lunchsegregeringen. Han arresterades vid ett flertal tillfällen, t ex i Albany där han anklagades för att ha demonstrerat utan tillstånd och för att störa freden …

Våren 1963 ledde King massdemonstrationer i Birmingham, Alabama, där de vita poliserna var kända för sitt våldsamma motstånd mot integration. I denna stad hade sjutton svarta kyrkor och hem till ledare i medborgarrättsrörelsen bombats. King och hans kollegor menade att Birmingham skulle bli den tuffaste kampen i hela USA. Om de lyckades här skulle segregationen i hela USA brytas. Metoderna var sit-ins på segregerade lunchrestauranger och dagliga demonstrationer. I sex veckor demonstrerade man och demonstranterna blev fängslade på löpande band. Höjdpunkten kom den 28 augusti 1963 då fler än 200 000 människor samlades i Washington D.C. från hela landet på temat ”marsch till Washington för jobb och frihet”. Vid Lincolns minnesmonument höll Martin Luther King sitt berömda tal: Jag har en dröm …

Vintern 1965 ledde King en marsch från Selma till Montgomery. I fyra dagar vandrade 50 000 människor med målet att de svarta skulle få rösträtt. Året därpå stod USA:s dåvarande president Johnson i kongressen och prisade modet hos de svarta som hade väckt nationens samvete. Samma år undertecknade han Rösträttslagen (the Voting Rights Act).

Enligt King har mänskligheten tre problem som är värre än allt annat: segregation, fattigdom och krig. Under Kings sista år i livet ägnade han mer och mer tid åt de två senare problemen. ”Precis som ickevåld har avslöjat hur otäck rasdiskriminerings är, måste vi nu finna sätt att avslöja och råda bot på fattigdomen – inte bara yttringarna utan de grundläggande orsakerna” skrev King. År 1966 inledde King och hans medarbetare Chicagokampanjen. Genom ickevåldsliga demonstrationer försökte de få skäliga bostadsområden för de svarta och bryta fattigdomens ok. Året därpå startar SCLC en nationell kampanj mot fattigdom. De hade lärt sig att inget hade vunnits utan att politikerna konfronterades med direkta ickevåldsaktioner. Därför var receptet detsamma mot fattigdomen. Massiva demonstrationer i Washington D.C. arrangerades för att lyfta frågorna om arbetslöshet och krav på löneförhöjning för de fattigaste.

När King gav sig in i debatten om Vietnamkriget fick han mycket kritik från kongressledamöter men också från ledare i medborgarrättsrörelsen. De tyckte att han skulle hålla sig till segregationsfrågan och inget annat. Han funderade mycket på detta men efter att han läst en artikel om barnen i Vietnam sa han till sig själv: ”Jag ska aldrig hålla tyst om en fråga som förstör nationens själ och som dödar tusen och åter tusen små barn i Vietnam.” King reflekterade också på kopplingarna mellan fattigdom och krig. Han slutsats blev: ”En nation som år efter år spenderar mer pengar på militärt försvar än på sociala program närmar sig spirituell död.”

Den 3 april 1968 i Memphis håller King sitt sista tal. Där säger han: ”Jag vet inte vad som kommer att hända nu; vi har några svåra dagar framför oss. Men det betyder egentligen inte så mycket för mig nu, för jag har varit på bergstoppen. Och det gör mig detsamma vad som händer. Som alla så skulle jag vilja leva ett långt liv – att leva länge har sin plats. Men jag tänker inte på det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp på berget. Och jag har blickat över på andra sidan, och jag har sett det förlovade landet.”

Dagen efter, den 4 april 1968, skjuts Martin Luther King ihjäl på ett hotell i Memphis.